Kommentarer är både bra och dåligt

Fler och fler webbplatser erbjuder möjligheten att kommentera. Men tillför det något för läsaren? Svaret måste bli ja och nej.

Den som läst en kvällstidning på webben vet ju att möjligheten att kommentera artiklar ofta släpper lös monstruösa svordomar och könsord. Självklart gömmer sig ”författarna” bakom en trygg anonymitet.

Jag har ofta undrat varför man tar in kommentarer av värsta sort i sin egen publikation. Tanken är att knyta läsarna till sig, men jag tycker att man bör ta sig en funderare på vilka läsare man tappar i denna iver. Den verkligt intressanta frågan är inte vad kommentarerna betyder för dem som kommenterar, utan vad det tillför för dem som läser artiklar och kommentarer.

Många gånger innebär kommentarer inte ett uns av mervärde, snarare tvärtom. Oftast handlar det om ett ”minusvärde”; man blir bara bedrövad och lämnar raskt den aktuella webbplatsen.

På XCAP Social Media Summit 2009 (som jag skrev om i Sociala medier är en naturlig utveckling av webben) berättade Aftonbladets Andreas Aspegren att tonen på kommentarerna blivit mer och mer civiliserade, ju mer identitet man knutit till de personer som deltar i debatten. På olika sätt uppmuntrar tidningen läsarna att identifiera sig, och det har sanerat verksamheten betydligt.

Naturligtvis höjer det också kvaliteten på hela tidningen. Människor som tänker efter är självklart intressantare än anonyma brölare.

Detta till trots raderar Aftonbladet 500-600 inlägg om dagen. Både maskinellt (genom företaget Interaktiv Säkerhet) och manuellt.

Samtalstonen och nivån kan givetvis vara en annan också, precis som i ”verkliga livet”. Särskilt i mer specialiserade sammanhang. Jag följer med stort intresse vad som skrivs om webbutveckling och här är (konstigt vore annat) debatten livlig och initierad. Inte sällan får man lära sig mer av läsarnas kommentarer, än genom själva artikeln.

Möjligheten att kommentera kan locka fram tankar och diskussioner, som inte i sig känns som ”viktiga nog” att skriva en artikel om.

Senast idag fick jag ett talande exempel på det. Webbutvecklaren Ted Valentin hade fått en rad av sina kartbaserade webbplatser (t.ex. Sushikartan.se) blockerade på Google, något som i rättvisans namn bara bör drabba nätfiskare och länkfarmare. Han skrev om det i inlägget Google, varför? Det tog inte många timmar innan den rika skörden av kommentarer resulterade i en kvalificerad diskussion, som jag som läsare har nytta av. (Läs mer om Ted Valentins bannlysning i Dagens Industri: Google ångrar svartlistning av svensk entreprenör. Och Ted kommenterar i sin blogg.)

Det ena behöver inte utesluta det andra. Men jag tycker att man måste tänka igenom varför man släpper in kommentarer, och inte vanemässigt göra det därför att ”man kan”.

För läsarnas skull.

Länkar

• Christian Gillinger: Hur mycket vill man kommentera egentligen?, blogginlägg den 28 oktober 2009

Foto: Aarón Blanco Tejedor på Unsplash