Den som protesterar mot onödig byråkrati är inte sällan densamme som ropar efter krångligare regler, när det passar den egna ideologin. Men det offentliga ska inte kommunicera sämre för att spara pengar.
Sparar man pengar genom att gömma pengarna i skogen? Synen på vad som är onödig byråkrati kan växla beroende på vad som passar den egna politiska åsikten. Då gäller det att kommunikatörerna orkar spjärna emot.
I Svenska Dagbladet den 17 oktober 2013 skriver Mattias Lundbäck under rubriken Onödigt högt pris för reformerna på ledarsidan om vilka signaler som – aktivt eller ej – utgår från svenska myndigheter.
Lundbäck konstaterar att sjuktalen minskade under samma period som Försäkringskassan i media skildrades som brutala.
Mediernas rapportering bygger visserligen på enskilda fall, men tolkas av gemene man som allmängiltiga sanningar. Att människor undviker att sjukskriva sig i ett sådant debattklimat är inte konstigt.
Och på samma sätt som medborgarnas uppskrämda syn på det offentliga inverkar gott på statskassan, så – tycks Lundbäck tycka – bör det inte vara för enkelt att komma åt den allmänna skattkistan.
Det börjar nämligen att bli för enkelt att vabba.
När myndigheten på stora annonstavlor talar om hur enkelt det är att vabba och att blanketterna har blivit enklare är detta något som påverkar attityderna till sjukskrivning – både hos handläggarna och hos allmänheten.
Utöver att det inte är samma sak att vårda sjuka barn som att sjukskriva sig, så måste jag – efter flera omläsningar – tolka Mattias Lundbäcks kolumn som att de offentliga medlen ska gömmas undan bakom höga trösklar och dimmig byråkrati.
Vilket dravel!
Antingen har man ett bidrag eller så har man det inte. Politiken bestämmer om det ska finnas ett bidrag eller inte, ibland också om hur det ska gå till att ansöka om detta. En myndighet ska inte spara pengar på att göra det omöjligt att söka ett politiskt beslutat bidrag.
När jag under några år var ansvarig för digitala kanaler på en statlig myndighet var det just sådana tongångar som kunde komma från ledarskribenter. ”Statskassans generositet vet inga gränser”, kunde det heta då vi redan på startsidan hade en genväg till den sektion där man kunde ansöka om det bidrag vi var satta att fördela.
Organisationsbidrag var en av webbplatsens kioskvältare, då ska man som kommunikatör göra vägen dit enkel och smärtfri för användaren. Det handlar inte om politik, men på en ledarredaktion kan en tydlighet kring det förbjudna ordet bidrag påvisa generositet med detsamma.
Egentligen är det ju tvärtom. Om en bidragsgivare får in många ansökningar så är möjligheten att rätt ansökan beviljas större. Otydliga och tillkrånglade bidragsformer söks bara av den som har tid och ork att ta sig igenom en lång process (läs: en organisation som har anställda bidragssökare).
Jag vill inte att mina skattekronor ska gå till absurd byråkrati, de ska användas till bra saker. Vad tycker du?