Ena dagen representerar de Agfa, andra dagen är det Worldcom som gäller. De ler och ser så neutrala ut som möjligt. Välkommen till landet Royaltyfria bilder.
När Desktop Publishing (DTP) slog igenom stort, ungefär samtidigt som datorerna flyttade in i hemmen, spåddes tidningarnas snara död. Äntligen kunde var person vara herre över sin egen åsikt och sprida denna på samma villkor som de stora drakarna (nästan). Hur skulle gammelmedia överleva?
Inbakat med många DTP-program fanns, och finns, så kallade clip-art; samlingar med teckningar och fotografier som du inte behöver betala royalty för. I praktiken betyder det gratisbilder. Idag kan man köpa en uppsjö cd-skivor med tusentals bilder, alla fria att använda för den som köpt skivan.
Men varken DTP eller clip-art blev något hot mot redaktörernas och fotografernas professionella arbete, helt enkelt därför att så mycket av innehållet i dessa enkla paketlösningar är amatörmässigt. Teckningarna är sämre än vad undertecknad själv skulle kunna prestera och fotografierna ofta lågupplösta situationsbilder med ganska oanvändbara motiv; bilder på samma nivå som dina och mina semesterfoton – ibland värre än så.
Gott så, vid det här laget känner de flesta till spelreglerna: billiga lösningar, billigt resultat. Du får vad du betalar för och den som vill framstå som seriös i sin utåtriktade verksamhet väljer professionella lösningar.
Men det finns en nivå över illa ritade gubbar och klantiga semesterbilder: Bildbyråernas cd-skivor med royaltyfria foton tagna av professionella fotografer. Du betalar för själva samlingen bilder, men kan fritt använda dem i vilket sammanhang och hur ofta som helst. Vilket är avsevärt billigare än att anlita en fotograf för ett specifikt jobb och betala per publicering.
Här kan man välja bland alla upptänkliga situationer, personer, miljöer, metaforer osv. Skivor som kostar från någon tusenlapp och uppåt för allt ifrån fem bilder och uppåt. Ofta är det kanonbilder rakt igenom, helt utan skavanker.
Problemen uppstår när du använder bilderna. Om du har köpt en bild på en cd, så är det självklart så att andra har gjort det. Och om de som besöker din webbplats känner igen din grafik från andra webbplatser, så framstår du som… billig. Hur mycket du än betalat för din cd-skiva.
Det är lockande att använda royaltyfria bilder, just därför att de oftast är av hög kvalitet och kostar en bråkdel av vad det kostar att köpa tjänster direkt från en fotograf. Men för alla publicister, från amatören som gör en webbplats om sitt favoritlag till ensamkonsulten vars webbplats ska bära hela säljarbetet… är royaltyfria bilder en riskabel sak.
Störst risk tar stora, etablerade, stöddiga företag som är – eller borde vara – måna om sin profil, som vill framstå som främst i sin bransch. Förbluffande många använder bilder som andra använder, inte sällan hittar du samma bild hos företagets värste konkurrent.
En del bilder känner man lätt igen, just därför att det föreställer en person. Människor tycker om att titta på människor, det är ett känt faktum. Men frågan är om människor är så intresserade av att titta på samma människor, eller arketypiska människor, hur mycket som helst. Jag menar då bilder på människor som genomför handlingar som i stort sett bara förekommer på royaltyfria bilder. Vem blir idag imponerad av att se bilder på män som skakar hand? Kostymen anas, man ser en bit av de kritvita skjortorna, det andas överenskommelse och kundrelation bakom den vaselindimmade linsen. En annan banal kliché är den glada trojkan framför datorn: de skrattar i sin gemenskap; en svart kvinna, en vit man och en man med asiatiskt utseende. Den etniska uppsättningen kan kombineras i all oändlighet, arketypen är densamma.
När du hittar dessa klichéer, dessa samma bilder eller samma bildtyper, på webbplats efter webbplats så tröttnar du snart och budskapet om glädje, service och pålitlighet som avsändaren vill förmedla framstår till slut som fullständigt tanklös oärlighet för besökaren.
Det komiska med royaltyfria bilder är ju att personerna på dem kan dyka upp år efter år. Nu är hon inte längre bara ett anonymt ansikte från Agfa och Vividence; vår vän med glasögonen ovan dyker upp hos den amerikanska konsultfirman Cooper som »Susan Ellis, VP of Marketing, Enterprise Solutions«, där hon citeras »We have to make a decision here«. Problemet är bara att Susan Ellis inte finns, hon är företagets exempel på många kunder, som påstås vara i samma situation som den påhittade Susan. Detta står också att läsa lite längre ned på företagets webbsida.
Jag kan inte begripa hur den här idén kunde tillåtas bli verklighet, men visst känns det lite svagt med vittnesmål från påhittade kunder (vars ansikte dessutom används av en rad andra företag). Sedan är det otroligt träffande att hennes påhittade företag heter just Enterprise Solutions. Det är så intetsägande att det paradoxalt nog känns helt trovärdigt!
Dessa klichéer har blivit så skruvade att rockbandet The Soundtrack of Our Lives använder dem fullt ut på omslaget till albumet Communion (WMS, 2008). Alla människor på omslaget ser sunda, friska och glada ut. Och väldigt obehagliga.
Jag vill se människor, men inte arketyper. Publicera bilder på riktiga människor, publicera bilder på dina människor. Det behöver inte vara dyrare, med en bra idé och en okej digitalkamera kan man åstadkomma underverk. Allt är bättre än besökare som vänder om till någon annan…
Länkar
- Gerry McGovern: Are marketing images damaging your website?, blogginlägg den 14 februari 2011