I debatten om Katrineholms kommunchefs närvaro i sociala medier har lokaltidningen svårt att veta vilket ben man ska stå på. Vad som är bra hos vissa, är dåligt hos andra. Det mesta är andras fel och de andra är inte katrineholmare.
När Katrineholms-Kuriren ville granska Katrineholms kommuns chefstjänsteman, Mattias Jansson, och dennes användande av sociala medier fick det konsekvenser som tidningen kanske inte hade räknat med. Kommunchefens öppenhet på nätet ledde till att frågor och svar publicerades på Mattias Janssons egen blogg, så att säga i realtid. Tidningen var tvåa på bollen och det var tydligen något som man varken var van med eller gillade.
När reportaget trycktes i tidningen – och dagarna därefter – uppstod en storm i bloggosfären. Det är Katrineholms-Kurirens bild och sett till den ökade uppmärksamheten för tidningen får man ge dem rätt.
Låt mig understryka att jag inte har något emot Katrineholms-Kuriren, Katrineholm eller någon av tidningens medarbetare. Inte heller är jag vän eller närmare bekant med Mattias Jansson. Men i det här fallet tycker jag att Katrineholms-Kuriren gjort ett dåligt jobb och sedan försvarat sig med minst sagt svaga argument.
Mer om själva granskningen har jag skrivit i Granskarna tål inte granskning.
I tidningens webbupplaga skriver medarbetaren Catarina Nitz om den affär som kommit att kallas KKgate. Först kommenterar hon händelserna under rubriken Sociala medier den 11 februari och dagen därpå kommenterar hon de reaktioner hon fått, Varför är ni så arga?.
Catarina Nitz skriver att hon inte är emot sociala medier, men hon vänder sig emot att det inte sätts tydliga gränser mellan privat, personligt, offentligt, i tjänsten. Hon menar att hon som medborgare inte vill veta vad kommunchefen tycker om sin fru, hon vill att det ska vara tydligt när Mattias Jansson är hemma och när han är på jobbet.
Det kan man ju hålla med om. Men vad som är rätt och fel är inte så enkelt, tror jag.
Både Catarina Nitz och Katrineholms-Kurirens chefredaktör Krister Wistbacka talar sig varma för att sociala medier kan vara bra ”ibland”, använt på ”rätt sätt”.
Vi har sett kraften i sociala medier de senaste veckorna i det som utspelar sig i Egypten, Tunisien och Jemen, skriver Catarina Nitz.
Det är här jag tror förståelsen för vad sociala medier är och kan vara har sin utgångspunkt.
Katrineholms-Kuriren ser gärna att människor i andra länder reser sig mot förtryckare genom kontakter i sociala medier. Men om man funderar en stund över vad det är som gör sociala medier bra i det fallet, så kommer åtminstone jag fram till att dessa människor måste ha en relation med varandra. Inte alla med alla, men i grupperingar som i sin tur sitter ihop i större grupperingar.
Det är orimligt att alla egyptier en och samma dag skaffar varsitt Twitter-konto och plötsligt skapar en revolution.
Det är ju i det lilla och det stora, det vardagliga och det yrkesmässiga som relationer uppstår. Relationer som leder till att jag får veta att kommunchefen i Katrineholm tröstäter godis och som leder till revolutioner. Det är ett sammanhang som är större än ett enskilt inlägg i en mikroblogg och det är ett sammanhang som tar tid, tålamod och intresse att skapa.
Kanske Mattias Janssons agerande i sociala medier är av den arten? Det är ingen öppning som Katrineholms-Kuriren funderat över, det är uppenbart att tidningen tycker illa om att kommunchefen tramsar på arbetstid och det är lika uppenbart att tidningen ville tvåla till Mattias Jansson för att han inte agerade enligt det mönster som tidningen är van vid.
En kommunchef som vill ha goda relationer med det ledande mediet i sin kommun hade artigt besvarat frågorna, skriver Catarina Nitz.
Den storm som granskningen dragit upp uppmärksammades naturligtvis i branschorganen Dagens Media och Resumé. Till Dagens Media säger Katrineholms-Kurirens chefredaktör:
Det är inte våra vanliga läsare som vi får kritik av, det är snarare bloggvalpar. Vi är inte rädda för öppenhet, men det ska vara öppenhet under ansvar och omdöme.
Det här är ett återkommande tema i Katrineholms-Kurirens massiva försvarsmur. Kommunchefen har bloggosfären bakom sig, han har tillskyndare i sociala medier – alla med detta gemensamt; de är inte från Katrineholm. Mattias Janssons närvaro i sociala medier når bara människor i andra kommuner. Underförstått kanske man också ska läsa in en elit i andra kommuner?
Catarina Nitz skildrar hur hon blir utsatt för näthat efter sitt första inlägg i frågan. Det är naturligtvis tråkigt att tonen i tidningarnas kommentarsfält så ofta är under all kritik, men det är ju inget som skiljer Katrineholms-Kuriren från Aftonbladet eller Dagens Media. Det är inte sociala medier som slår tillbaka på Catarina Nitz, det är enskilda människor.
Vad skulle Katrineholms-Kuriren ha gjort? Ganska mycket annorlunda, tycker jag, men främst detta:
- Ta reda på hur strategin bakom Mattias Janssons och kommunens närvaro i sociala medier ser ut. Handlar det om tillfälliga tomtebloss eller kan vi komma att se ett resultat av det här längre fram?
- Om kommunchefens närvaro inte nått kommunens medborgare, hur vet tidningen det? Vilket annat underlag finns för detta påstående, annat än att titta på människors profilbilder och konstatera att de inte ser ut som katrineholmare?
När tidningen kallar kritiker för bloggvalpar, när man i otroligt svepande termer avfärdar människor för att inte komma från Katrineholm (igen: hur vet man det?) då handlar det om elitism. Man vill ha respekt i elfenbenstornet, men viftar bort enskilda människor – snälla som dumma – med att gruppera dem till ”sociala medier”, ”eliter”, ”bloggvalpar”.
Att tala om andra människor som elit är också elitism.
Det handlar om att inte ta ansvar för sina ståndpunkter.
Avslutningsvis: I Resumé den 11 februari jublar Katrineholms-Kurirens redaktion över den ”klickfest” som webbupplagan fått under dagen. Besökarna har mer än fördubblats jämfört med en vanliga dag.
Om man tittar på kommentarerna kan man se att vi nått läsare från hela landet som inte brukar vara inne på hemsidan, säger Andreas Lindhe, Katrineholms-Kurirens webbredaktör.
Även om Andreas Lindhe inte har med den här affären att göra, så är ju uttalandet ändå ganska lustigt. Det som är dåligt med kommunchefens agerande (han når folk i andra kommuner och vad har vi för nytta av det?) är plötsligt bra för Katrineholms-Kuriren (vilken nytta har tidningen av att under en dag nå läsare från hela landet?).
Reflektion, någon?
Länkar
- Pontus Löf: Bloggvalpens svar till Katrineholmskuriren, blogginlägg den 14 februari 2011
- Thomas Selig: Frågor och svar om Kommunchefens sociala medier, blogginlägg den 14 februari 2011
- Malin Tillström: Granskaren måste också våga bli granskad, ledarartikel i Nya Åland den 13 februari 2011
- Brit Stakston: Digitala och analoga fördomar måste motarbetas, blogginlägg den 12 februari 2011
- Henry Ohlsson: Kkurirens haveri, blogginlägg den 12 februari 2011
- Peter Sigfridsson: Journalistiken och den bloggande kommunchefen, artikel i Barometerns webbupplaga den 11 februari 2011
Bra inlägg! Det trista i sammanhanget är att sakfrågorna har kommit i skymundan. Jag har hört Mattias Jansson prata om sin syn på ledarskap och hur sociala medier kan förbättra insynen i kommunledningens dagliga arbete. Det är spännande frågor och Mattias har en väldigt framsynt inställning.
Lika spännande tycker jag gränsdragningen mellan privat och offentligt är. Är det självklart att man ska använda samma konton för sitt privata som sitt yrkesmässiga?
Men debatten har inte kommit att handla om dessa spännande frågor, utan folk har krupit ner i sina vallgravar och slungat invektiv. Vi har återigen hamnat i de gamla vanliga metadiskussioner om nya och gamla medier. Synd på så intressanta frågor, tycker jag.