Det talas väldigt mycket om webb 2.0 och sociala medier. Men egentligen är det inte mycket som är nytt. Vanligt mänskligt beteende har flyttat in i datorerna. Klotter är kommentarer.
Det stundar val till Europaparlamentet, och fokus i mediebranschen ligger på hur väl de svenska partierna lyckas härma Barack Obamas kampanj (som jag skrivit om i inlägget Obamas kampanj vann på att göra tvärtom). Och huruvida detta är bra eller dåligt.
Men bortom datorerna, nätverken och den självspeglande mediebranschen pågår valkampanjen också i det som brukar kallas verkligheten; på gator och torg. I Stockholm är det fullt med valstugor och valaffischer. Även här pågår webb 2.0. Och, ärligt talat, inte är det mycket som är nytt under solen.
På en affisch med Marit Paulsen har någon skrivit ”gnällspik”. Vad är det, om inte en kommentar? Liksom alla hitlermustascher och djävulshorn som förbipasserande sett sig nödgade att måla på oönskade kandidater.
Människor interagerar med andras budskap. Webb 2.0.
På bilden syns Christoffer Järkeborn med – påmålat – djävulshorn och bockskägg. Jag kan inte låta bli att undra om han inte tagit i lite för mycket i sin kampanj. På alla ”officiella” bilder ler han sanslöst stort, han ser nästan lite galen eller manisk ut. Dessutom har hans sambo, Fredrik ”La Voix” Kempe, skrivit och framfört en egen låt till stöd för Christoffers kandidatur (tack till Petra Jankov för tipset): We Can Change The World, mp3-format, öppnas i nytt fönster. Det ska bli intressant att följa om det är bra eller dåligt i den annars ganska ljumma svenska valbrisen.
En annan sak som vi lärt av sociala medier är att allting inte behöver vara perfekt för att fungera. Även ett stort företag kan publicera en skakig video på Youtube, utan att bränna en enorm budget. Det viktiga är budskapet, trovärdigheten och att någon annan är intresserad.
Det verkar Feministiskt initiativ ha greppat. Deras valaffischer har bara Gudrun Schymans bild tryckt, budskapet är skrivet med tuschpenna under. Det ser ut som dansbandsaffischer utanför en folkpark. Och varför inte? Ser man det i ett retoriskt perspektiv, så kan man ju konstatera att engagemanget lyser igenom.
Under en kort promenad i morse tog jag några exempelbilder. Det riktiga fyndet står lite vid sidan av ämnet, men jag kan inte låta bli att bjuda på det. På Kristdemokraternas valstuga vid Sergels torg sitter en stor banderoll med texten ”Bränna stugan”. Min första reaktion var att det måste vara någon extrem grupp som manade till att bränna ned valstugor. Men det visade sig vara en stugtillverkare; betoningen ska väl vara som i ”Finlandsfärjan”.
Härlig humor är det i alla fall. Själv hade jag övervägt att byta namn på firman.
Länkar
- Fredrik Strage: Djävulshorn på kristdemokrater? Banalt, från Dagens Nyheter den 2 september 2014